En sak som kan tynga ner mig är en känsla, en känsla av att inte ha funnits där för folk som behövt en, eller att jag inte har visat kärlek och uppmärksamhet tillräckligt till dem som förtjänat ch förtjänar det. jag får sådan ångest för att jag inte tar mig tid att bara plocka upp telefonen och ringa ett samtal till dessa personer. Någongång då och då. Fråga hur det är. Visa att du bryr dig om dem. Tänker på dem. Inte bara i ditt huvud. Jag är ju så emot att ta folk för givet, men jag kan ibland komma på mig själv att det är exakt vad jag kan göra ibland. Men dessa personer lever inte för alltid, det gör ingen. Men de finns i mitt huvud och i mitt hjärta. oavsett om det är vid liv eller ej. förlåt för att jag inte räcker till.
det är som att vänta på julafton, man vet aldrig om man blir glad eller besviken. kommer det en tomte? kommer det ligga snö på marken? kommer man bli lycklig av julklapparna? jag är som en inlindad garnysta, förvirrad och hopsnörad. lägger band på mig själv. håller för munnen och bara väntar in tiden. till den rätta tidpunkten. så fånigt egentligen. superlöjligt! men jag tycker mig tro att det är ett klokt beslut, att vänta.
för att sedan släppa mig själv loss, och slängqa mig mot ett bergstup, om jag klarar mig eller ej, vet ju inte jag heller. det är lång tid dit, allt kan hända. men just nu, är det bara du som lyfter mig. och jag får fortsätta vänta. fortsätta längta efter dig och fortsätta gruva migför bergstupet. som sagt, känslor, superlöjligt. men jag väntar på dig.
jag har så mycket jag vill skriva rätt upp och ned, svart på vitt. blotta varenda känsla som kryper i min kropp, varje förvirrad tanke. spotta ut frågor utan svar, men jag låter bli. låter bli för jag är rädd för konsekvenserna. men det äter mig inifrån. och jag håller tillbaka tåren som trycker i ögonvrån.
jag hittar inte ord, inga bra formuleringar. säger för mycket vad jag än skriver. suddar. fan.
skrivit, suddat, skrivit, suddat. osv osv osv
och här har jag väntat. och jag undrar, ska jag fortsätta vänta? någonstans inom mig har jag nog alltid väntat. väntat på en bättre tid. en bättre tid för oss.
känns som en overklighet, en svåråtkomlig dröm. en tid i ett annat liv, i en annan kropp. ett liv bland rosor och kyssar.
när världen var vår, jag var din, du var min. när ditt bröst var mitt huvuds viloplats. när din lukt var mitt syre, när dina hjärtslag fick mig att uppskatta livet. när din kärlek fick mig att leva.
som en saga, rosa moln och harmoni, präglat av rosentaggar och vassa knivar från oväntade hörn. du var min prins, jag din prinsessa.
vi ville upp i tornet, högt över moln och stad, upp i livet, upp bland höjder. vi klarade oss långt. vi ville längre.
världen hade andra planer.
sometimes love is not enough, and the road gets tough
när något inombords, plötsligt känns igen. när något dött plötsligt känns levande. när du som vant dig vid kylan, plötsligt känner en gnutta plusgrad. en tanke, en dröm, en vilja? en förvirrad värld jag lever i.
när kylan tränger genom ens hud, och åker igenom ens kropp som en susande kalldusch och varje muskel fryser till is. ens leénde fastnar som ett påklistrat skämt och all hjärnverksamhet stannar som om någon tryckt på en stopp knapp.
alla rörelser blir osammanhängande och verkligheten blir som en ny värld. tvivlandet på realism och osäkerheten över vad som händer eller precis hände. vad som håller på att ske precis framför dig.
blinkar febrilt med ögonen för att hinna ikapp, isen, kylan som plötsligt känns som levande lava som rinner i dina blodådror, när du frenetiskt söker dina svar, på frågor du inte har. till din bestörtning finns ingen där med den uppslagsbok du söker. inga direktiv på vad du ska göra.
jag fruktar den dagen, det tillfället, den situationen. då jag kommer att stå där, och inte veta vad jag ska göra. jag är rädd för att frysa, och jag är rädd för värmen, som kommer att lämna brännskador på insidan av min kropp.
en smygande nyfikenhet. när man tar omvägar, åker vägar, går förbi, ställen man kanske inte vanligtvis gör. men bara ibland, för att kanske få skåda, kanske stöta på,
något stort. som kan bli någon stor. plötsligt händer det.
a falling star fell from your heart and landed in my eyes I screamed aloud, as it tore through them, and now it's left me blind.
tomrummet som man hela tiden fyller på med planer och fullspäckade scheman. allt för att inte låta tomrummet stå tomt. allt för att inte känna sig ensam, allt för inte känna efter, vågar inte känna efter. vad som saknas, vem som saknas. vem vad, vad vem, ska fylla det tomrummet inom dig. det som en gång var fyllt. din kropp som en gång var fylld. ditt hjärta som en gång var överflödig av kärlek. som sedan försvann. rann ur dig, av dig, bort, långt bort från dig. men jag saknar. och det känns tomt. någonstans, i mig. ni vet? känslan. gråten i halsen,
tåren som tvivlar på att falla ner på din kind. saknaden, kärleken, det där "jag vet inte". åt helvete med det. tragiskt, tråkigt eller en del av allt?
allt som en gång varit ska en gång bli ingenting? nya ansikten, kommer och går, tar sig in men stannar aldrig.
det är en kväll, då natten får all tid att stå still. då minnen undangömda i bakhuvudet dyker upp i huvudet. bilder, snabba videoklipp av stunder, tillsammans dyker upp på hornhinnan. röster, meningar och ord spelas som dov musik i öronen. och känslan i magen, känns bekant. skrämmande nog. förvirrande, i allt som skett, i allt som sker, allt som varit, är och kommer. så är det svårt att glömma. kommer nog aldrig att ske. en del av mig kommer alltid, varadu.
när man var yngre sa alltid mamma och alla andra vuxna förebilder att ju äldre man blir så kommer man att inse vilka personer i ditt liv som betyder mest, vilka som kommer följa med dig i ditt liv och vilka som kommer visa sig att vara några helt andra personer än vad man trott.
i nuläget känns det som att jag vet precis vilka som är värda en plats i mitt hjärta och min energi. jag vet vilka jag vill vara trevlig mot, vilka jag tycker om - familj, släkt, vännet & bekanta. och jag vet vilka jag vill klippa kontakten med, då de personer ifråga visat sig vara någon helt annan person än vad man trott.. som bara ger mer skada är nytta. gör en olycklig helt enkelt. tragiskt.
ikväll fick jag tillräckligt med info för att än en gång bli övertygad om hur falsk du är.
det är som att man ständigt blundar, lever i en dröm, sover på rosa moln och springer över regnbågar, solen ler mot dig, och du bara trallar på, lallar till varje låt vart du än går.
jag har verkligen inte fattat allt än. att jag b o r här. att jag har flyttat.
